Grundämnet plutonium (Pu)

Plutonium är grundämne 94 i det periodiska systemet. Detta tal är även atomnumret för plutonium vilket betyder att plutonium har nittiofyra protoner i sin atomkärna. Den kemiska beteckningen för plutonium är Pu och grundämnet hör till ämnesklassen aktinoider.

Plutonium i det periodiska systemet
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18
1 H He
2 Li Be B C N O F Ne
3 Na Mg Al Si P S Cl Ar
4 K Ca Sc Ti V Cr Mn Fe Co Ni Cu Zn Ga Ge As Se Br Kr
5 Rb Sr Y Zr Nb Mo Tc Ru Rh Pd Ag Cd In Sn Sb Te I Xe
6 Cs Ba * Hf Ta W Re Os Ir Pt Au Hg Tl Pb Bi Po At Rn
7 Fr Ra ** Rf Db Sg Bh Hs Mt Ds Rg Cn Nh Fl Mc Lv Ts Og
* La Ce Pr Nd Pm Sm Eu Gd Tb Dy Ho Er Tm Yb Lu
** Ac Th Pa U Np Pu Am Cm Bk Cf Es Fm Md No Lr
Bläddra mellan närliggande grundämnen
Neptunium    ←   Plutonium   →    Americium
Bild på grundämnet plutonium

Pellets av grundämnet plutonium som är ett par centimeter stora.
© U.S. Department of Energy, / Public domain
Engelskt namn
Plutonium
Kemiskt tecken
Pu
Ämnesklass
Atomnummer
94
Grupp
3
Period
7
Relativ atommassa
Atommassa
244 u
Antal protoner i kärnan
94
Densitet
19840 kg/m3
Smältpunkt
913 K   (640 ℃)
Kokpunkt
3500 K   (3227 ℃)
[Rn] 5f67s2
Fullständig elektronkonfiguration:
1s22s22p63s23p63d104s24p64d105s25p64f145d106s26p65f67s2
Upptäckt år
1940
Upptäckt av
Glenn T. Seaborg, Arthur Wahl, Joseph W. Kennedy och Edwin McMillan
Grundläggande data om grundämnet är avläst från Wikipedia

Allmänt om grundämnet plutonium

Plutonium känner många till, då det är ett grundämne som oftast förknippas med atombomber. Det brukar ibland beskrivas som det giftigaste ämnet som existerar, vilket inte är helt sant - men det är ändå ett oerhört farligt ämne som är mycket radioaktivt.

Kort historik om plutonium

Den amerikanska kemisten Glenn T. Seaborg och hans team lyckades isolera plutonium för första gången i december 1940, och i februari 1941 kunde de sedan kemiskt identifiera det som ett grundämne. Upptäckten publicerades dock ej förrän efter Andra världskriget, på grund av de rådande förhållandenna förknippat till både Manhattanprojektet och kärnvapen i sig. Man valde sedan att döpa plutonium efter dvärgplaneten Pluto.

Plutoniums egenskaper, framställning och användning

I ren form är plutonium en silverfärgad metall som väldigt snabbt oxiderar. I samband med oxideringen mattas nyansen ner till en grå glans. Plutonium är en så kallad transuran (grundämnen med atomnummer högre än uran), och även om man ofta brukar säga att transuraner inte finns på jorden utan enbart kan skapas genom syntetisering - så stämmer inte det riktigt när det kommer till plutonium. Plutonium finns naturligt på jorden, men i väldigt liten mängd. På samma sätt som andra grundämnen som är tyngre än järn, så skapas plutonium i supernovaexplosioner och har därför en naturlig plats i jordens sammansättning. Men under de drygt 4,5 miljarder år som har gått sedan jorden blev till så har det mesta av allt naturligt förekommande plutonium på jorden sönderfallit till uran.

Användning inom kärnvapenindustrin

Plutonium har främst blivit känt på grund av dess användande i kärnvapen, den atombomb (Fat Man) som fälldes över Nagasaki i Japan den 9 augusti 1945 använde en kärnladdning av plutonium.

Användning som källa till bränsle och energi

Isotopen plutonium-238 (238Pu) har förmågan att den avger stora mängder termisk energi (1 kg genererar ca. 570 watt), och tillsammans med en relativt lång halveringstid (> 87 år) är den därför lämplig som generator av elektrisk energi i utrustning som är tänkt att fungera under väldigt lång tid. Sådana energikällor har med stor framgång använts i rymdsonder såsom Voyager, Cassini och New Horizons, och till och med i Mars-rovern Curiosity.

Ett annat kanske ganska oväntat användningsområde för denna energikälla är i hjärtpatienters pacemakers. Detta användande har dock fasats ut numer, till fördel för litiumbaserade batterier.


Skrivet av Stefan Johansson
Texten uppdaterades senast 2020-09-25.


Skriv en kommentar