Grundläggande data om tenn

  ››  Klicka här för att läsa mer om tenn

Engelskt namn
Tin
Kemiskt tecken
Sn
Atomnummer
50
Grupp
14
Period
5
Relativ atommassa
Atommassa
118.710 u
Densitet
7300 kg/m3
Smältpunkt
505 K   (232 ℃)
Kokpunkt
2543 K   (2270 ℃)
1.5 Mohs
Upptäckt år
ca. 3000 fkr

Grundämnet tenn (Sn)

Grundämnet tenn har den kemiska beteckningen Sn och atomnummer 50. Vem som upptäckte tenn är inte känt då tenn är ett av de grundämnen som människan brukar under längst tid. I det gamla Egypten användes tenn i form av brons, som är en legering med koppar. Den kemiska beteckningen för tenn, Sn, kommer från det latinska ordet stannum som betyder "legering av silver och bly". Det var den svenske kemisten Jöns Jacob Berzelius som gav tenn dess beteckning.

Som metall är tenn silverglänsande och grundämnet är dessutom tåligt mot syre och salt samt mycket formbart. Om tenn kyls ned till under 13 plusgrader blir det dock grått och knöligt.

Förekomsten av tenn i naturen finns som tennmalm och är vanligast i mineralet kassiterit. Tennmetallen renas fram ur malmen i ugnar med hjälp av kol.

Eftersom tenn inte angrips av syre har det använts som skyddande ytterlager, t.ex. i form av konservburkar eller stanniol, folie. Numera är det vanligare att man använder aluminium till dessa tillämpningar. Inom elektronik är tenn också vanligt, t.ex. vid lödning. Dessutom används tenn fortfarande i olika legeringar som ovan nämnda brons.

Skriv en kommentar