Grundläggande data om vanadin

  ››  Klicka här för att läsa mer om vanadin

Engelskt namn
Vanadium
Kemiskt tecken
V
Atomnummer
23
Grupp
5
Period
4
Relativ atommassa
Atommassa
50.9415 u
Densitet
5870 kg/m3
Smältpunkt
2160 K   (1887 ℃)
Kokpunkt
3650 K   (3377 ℃)
7 Mohs
Upptäckt år
1801
Upptäckt av
Andrés Manuel del Río

Grundämnet vanadin (V)

Vanadin är ett mycket sällsynt grundämne som upptäcktes år 1801, upptäckaren var en spansk-mexikansk vetenskapsman vid namn Andrés Manuel del Rio. Tyvärr hävdade en fransk kemist att Andrés upptäckt bara var förorenat krom, vilket Andrés då accepterade. År 1831 återupptäckte geologen och kemisten Nils Gabriel Sefström grundämnet genom att han hittade det i stångjärn, som var framställt ur malm från Smålands Taberg. Han valde då att uppkalla ämnet efter gudinnan Vanadis. Den första som lyckades framställa Vanadin var Henry Roscoe och det skedde år 1869.

I ren form är grundämnet en stålgrå, mjuk metall. Det händer dock att den innehåller små mängder av föroreningar som gör att ämnet blir hårt och sprött.

Användningsområdet för Vanadin är först och främst i legeringar tillsammans med andra metaller. Vidare används det som skydd mot rost genom att elektropläteras på stål, i kärnreaktorer med uppgift att stoppa neutroner och även som katalysator (vanadinpentoxid) vid framställning av svavelsyra.

Grundämnet förekommer inte i fri form i naturen. I stället finns det i många föreningar och i många mineral. Dessa föreningar är bland annat vanadinsuflid eller i komplex med bly och klor. Det finns även i den översta jordskorpan där vanadinhalten är beräknad till att vara ca. 0.015%.

Vanadin har också en viktig biologisk roll då det exempelvis är ett nödvändigt grundämne för vissa alger och organismer. Röd flugsvamp är ett exempel på organismer som är i behov av vanadin. Detta är troligtvis varför Vanadin förekommer i så höga halter i råoljor. För människor anses vanadin dock inte vara livsnödvändigt.

Skriv en kommentar