Grundämnet vanadin (V)

Vanadin är grundämne 23 i det periodiska systemet. Detta tal är även atomnumret för vanadin vilket betyder att vanadin har tjugotre protoner i sin atomkärna. Den kemiska beteckningen för vanadin är V och grundämnet hör till ämnesklassen övergångsmetaller.

Vanadin i det periodiska systemet
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18
1 H He
2 Li Be B C N O F Ne
3 Na Mg Al Si P S Cl Ar
4 K Ca Sc Ti V Cr Mn Fe Co Ni Cu Zn Ga Ge As Se Br Kr
5 Rb Sr Y Zr Nb Mo Tc Ru Rh Pd Ag Cd In Sn Sb Te I Xe
6 Cs Ba * Hf Ta W Re Os Ir Pt Au Hg Tl Pb Bi Po At Rn
7 Fr Ra ** Rf Db Sg Bh Hs Mt Ds Rg Cn Nh Fl Mc Lv Ts Og
* La Ce Pr Nd Pm Sm Eu Gd Tb Dy Ho Er Tm Yb Lu
** Ac Th Pa U Np Pu Am Cm Bk Cf Es Fm Md No Lr
Bläddra mellan närliggande grundämnen
Titan    ←   Vanadin   →    Krom
Bild på grundämnet vanadin

99,95 % rent vanadin
© Alchemist-hp (talk) (www.pse-mendelejew.de) [FAL or GFDL 1.2]
Engelskt namn
Vanadium
Kemiskt tecken
V
Atomnummer
23
Grupp
5
Period
4
Relativ atommassa
Atommassa
50,9415 u
Antal protoner i kärnan
23
Densitet
5870 kg/m3
Smältpunkt
2160 K   (1887 ℃)
Kokpunkt
3650 K   (3377 ℃)
7 Mohs
[Ar] 3d34s2
Fullständig elektronkonfiguration:
1s22s22p63s23p63d34s2
Upptäckt år
1801
Upptäckt av
Andrés Manuel del Río
Grundläggande data om grundämnet är avläst från Wikipedia

Allmänt om grundämnet vanadin

Vanadin är ett mycket sällsynt grundämne som inte finns i fri form i naturen, men som förekommer i relativt många mineral. Till utseendet är vanadin en silver-blå-grå metall, som är hård men ändå formbar. Vanadium är den 20 mest frekvänt förekommande grundämnet i jordskorpan, och den översta delen av jordskorpan beräknas bestå av ca. 0,015 % vanadin.

Användningsområden för vanadin

Användningsområdet för vanadin är i huvudsak i legeringar tillsammans med andra metaller, ungefär 80 % av allt vanadium som används förekommer i legeringar. Några andra användningsområden är i kärnreaktorer där vanadin kan användas för att stoppa neutroner, i vanadinbatterier (främst laddningsbara batterier med lång livscykel och högkapacitet) samt som rostskydd i form av elektroplätering på stål.

Vanadinstål

En känd legering är vanadinstål, som först användes i chassit hos T-Forden (1908-1927) och senare även i verktyg där vanadin gör verktygen både lättare och hållfastare mot belastning av olika slag.

Biologisk signifikans

Vanadin spelar också en viktig biologisk roll. Till viss del på land, men främst i marina miljöer där bland annat vissa sjöpungar har biologiska processer som är beroende av vanadin, där man har funnit vanadinbaserat protein i blodcellerna. Vanadin tas även upp av röda flugsvampar, den biologiska signifikansen för detta är dock i nuläget inte känt.

Kort historik om vanadin

Vanadin upptäcktes år 1801, upptäckaren var en spansk-mexikansk vetenskapsman vid namn Andrés Manuel del Rio. Tyvärr hävdade en fransk kemist att Andrés upptäckt bara var förorenat krom, vilket Andrés då accepterade. Han tilldelades dock senare upptäckten av vanadium.

År 1831 "återupptäckte" den svenske geologen och kemisten Nils Gabriel Sefström grundämnet genom att han hittade det i stångjärn, som hade framställts ur malm från Tabergsgruvan i norra Småland. Sefström valde att uppkalla ämnet efter gudinnan Vanadis från den nordiska mytologin (för oss i nutid är det vanliga namnet för Vanadis dock Freja). Den första som lyckades framställa ren vanadinmetall var den brittiske kemisten Henry Roscoe, och det skedde år 1869.

Spärrhandtag av vanadinstål

Spärrhandtag av vanadinstål


Skrivet av Stefan Johansson
Texten uppdaterades senast 2020-09-25.


Skriv en kommentar