Grundläggande data om väte

  ››  Klicka här för att läsa mer om väte

Engelskt namn
Hydrogen
Kemiskt tecken
H
Atomnummer
1
Grupp
1
Period
1
Relativ atommassa
Atommassa
1.00794 u
Densitet
0.0899 kg/m3
Smältpunkt
14.03 K   (-258.97 ℃)
Kokpunkt
20.27 K   (-252.73 ℃)
Upptäckt år
1766
Upptäckt av
Henry Cavendish

Grundämnet väte (H)

Väte, det allra "första" grundämnet. Längst till vänster och högst upp i det periodiska systemet, är väte. Det var också det första grundämnet i historisk mening, som bildades precis efter Big Bang. Atomnumret för väte är 1, vilket betyder att det har en proton i atomkärnan.

Historik

Den som räknas som upptäckare av väte är engelsmannen Henry Cavendish, som identifierade något han kallade ”brännbar luft” någon gång mellan åren 1766 och 1781. Kemisk beteckning för väte är H, som kommer från namnet hydrogen. Fransmannen Antoine Lavoisier lyckades framställa vätgas ur vatten och kallade därför ämnet för hydrogene, från grekiskans hydro (vatten) och gene (jag skapar).

Egenskaper, förekomst och användning

I ren form är väte en färglös, luktlös gas som brinner lätt och reagerar kraftigt med syre. En blandning av väte och syre kan bilda knallgas, vilken ger ifrån sig en kraftig knall vid förbränning. Väte är det allra vanligaste ämnet i världen. Trots detta är det sällsynt i ren form i atmosfären. I många kemiska föreningar, t.ex. kolväten, förekommer väte. Vanligaste förekomsten är i vatten i kombination med syre.

I ren form kan väte framställas från kolväten eller elektrolys av vatten.

Praktisk användning av väte är bl.a. för framställning av ammoniak, inom petroleumindustri, tillsammans med kvävgas för läckdetektering och för att lagra energi. Gasen väte brinner lätt och kan användas i bränsleceller. Tidigare har väte använts i luftballonger men denna användning minskade kraftigt efter katastrofen med branden i luftskeppet Hindenburg år 1937.

Skriv en kommentar